Mötet med soc gick bra. Allt handlade om mitt "drogberoende", eller rättare sagt mitt missbruk med droger... Kanske samma sak, men jag har förbannat svårt att inse att jag har något slags beroende? Jag fick berätta för hon på vuxenenheten om mitt missbruk iallafall. Kan ju säga att jag tycker det mesta ser lite "sämre" ut när jag får allt svart på vitt på ett papper som sedan läses upp för mej. Men samtidigt kändes det ganska skönt om jag nu ska påbörja en behandling.
Jag vet att jag är ganska otydlig när jag ska berätta om i detta fallet mitt missbruk, men inte så hon på soc skulle sucka och säga att jag verkar lite "snurrig"! Jag är inte ett dugg snurrig, egentligen vet jag exakt va jag vill och vad som krävs av mej för att komma dit. Men torsk som jag är så blir det väl inte riktigt alltid som jag tänkt mej. Behöver nog lite hjälp med mitt tänkande.
Hur som helst så berättade jag (utan lögner) hur allt var nu med droger i mitt liv. Och jag tror att jag kommer att få påbörja en behandling ganska snart. Men det där jävla haschet gjorde så ja måste gå igenom någonslags "förbehandling" på 5-6 veckor innan jag kan påbörja den riktiga. 5-6 veckor pågrund utav att det fortfarande skulle sitta i mina fettvävnader, trots att det inte syns på pissprov. Och så är det ju! Men så jävla drygt! Ja kanske inte skulle ha nämnt mina rökvanor ändå?
Efter 5-6 veckor får ja äntligen påbörja den riktiga behandingen som ligger på någonstans 10-12 veckor. Och det är regelbundet ute på Lycke. Efter det då? Jo! Då är det eftervård på ca ett år...
Så man kan ju säga att min behandling kommer ligga ungefär på 2år! OH MY GOD! Knaz bara ja tänker på det...
Men någonstans vill jag ju sluta med droger, dom få konsekvenser ja tycker att jag faktiskt har fått får mej ju någonstans att vilja sluta till max va! Men så finns det ju en annan del som nästan är lika stor som absolut vill leva så som jag gör... Kluven person som jag är!
Allt känns extremt förvirrande. Vill ju inte påbörja behandligen och sen ta ett återfall och börja om på noll igen! Finns nog ingen människa i världen som gillar den känslan när du trillat tillbaka ner i träsket igen...
Får prata med vännen om detta när han kommer hem. För han måste stötta mej fett hårt om jag tänker genomföra detta. Inga frestelser får uppstå på en låååång period.
Lovade honom att gå till tågstationen och möta han, känns bara drygt och dumt. Men eftersom jag är den bästa flickvännen i världen så går jag ner med ett leende på läpparna i rask takt och låtsas som det bara va skönt att röra på mej. Den borde funka tycker jag?
ADIOS AMIGOS!
